Den hemlighetsfulla skatten. Roman af Paul FEval. (Feris. fr. nr 193). Hon var förtjusande, när hon satt der med förgråtna ögon, uppskrämd min och i lyssnande ställning. — Han kommer tidigare i dag! mumlade hon och reste sig upp. Hon hade känt igen Rogers steg. I största hast ordnade hon sitt hår och uppfästade det bakuti nacken med sin stora präktiga sköldpaddskam. Derpå torkade hon tårarne ur ögonen och försökte att småle. Hon fattade tag i sitt arbete och skyndade att intaga sin vanliga plats vid fönstret. Roger gick långsamt uppför trapporna; han bade ännu icke hunnit längre än till andra våningen. — Han som alltid brukar ta fyra trappsteg i stöten! tänkte hon. Hennes små täcka fingrar lindade redan — och med hvilken färdighet! — en liljekonvalje-stjelk. Hon såg så innerligen bedröfvad ut och tycktes försjunken i djupa tankar. Hon led synbarligen; dock tviflade hon ännu på sin olycka, hon hoppades. När Rogers steg hördes tydligt i trappan till fjerde våningen, framtvang hon ett leende på sina läppar. Ej nog dermed: hon började sjunga, den stackars flickan. I början var rösten darrande, men snart blef den lika fast som vanligt; ty inom denna spensliga kropp bodde en själ at jern.