Dagens Nyheter – 21 augusti 1865, sida 2

— Det der är alltför sött för att kunna ha någon varaktighet. Det vore orätt mot andra menniskor, om ett så ömt par finge iefva tillsammans. Klockan hade nyss slagit sex i SaintJaques-tornet. Roger plägade alltid komma omkring half sju. Dock satt icke Nannon denna afton framlutad i fönstret, för att se efter, om hennes älskare syntes i Luxembourgträdgården. Man var i slutet af september och solen just i nedgående. Personer hördes tala i den lilla garderoben, hvars dörr efter en stund öppnades. Nannon kom ut och tillslöt dörren efter sig. Knappt var den stängd, förrän hon blef blek, och hennes ögon fylldes af tårar. Hon var så våldsamt uppskakad, att ni skulle ha trott er urskilja ett uttryck af vansinne i hennes blick. Hon stod en stund orörlig med pekfingret mot munnen, likasom ville hon samla sina tankar; derpå satte hon sig ned vid sitt arbetsbord och lutade hufvudet mot händerna, hvilka helt och hållet försvunno i de böljande hårmassorna; då och då snyftade hon härdt. Dock hörde henne ingen ; ty fast det var långt från Nannettes lilla fogelbo till bottenvåningen, öfverröstude bullret från gatan hvarje annat ljud; jag sade hvarje, det var likväl ett, som flickans öron uppsnappade; hon spratt till; hon tog hastigt sina händer från pannan och strök tillbaka håret för att höra bättre. (Forts.)