Dagens Nyheter – 21 augusti 1865, sida 2

för att kunna fabricera de vackraste blommorna. Nannette såg ingenting ondt i det. Hon hade ljust hår, och detta var så rikligt att hon hade svårt att hålla det i ordning. När hon satt ensam, betraktade hon ofta himlen med ett sorgset leende. Hennes ögon voro mörkblåa och munnen utmärkt välbildad. Hon såg nästan alltid glad ut, och hjertats ömhet röjde sig i hennes röst. Med allt detta förenade hon en ynglings hurtighet. Roger visste icke, hvad han mest tyckte om hos henne. Han var en storväxt vacker gosse, af naturen fallen för en viss elegans i drägt och maner, mycket sorglös af sig, men tillräckligt veritabel parisare för att hafva motstått Parisersjukdomen. Det iär bara parisarne från provinsen, som dö af denna gula feber. Han påstod sig ha mycken håg för att bli notarie, och detta kom sig till stor del deraf, att han ansåg en sådan icke gerna kunna råka ut för äfventyr. Han afskydde till ytterlighet allt hvad äfventyr hoter. Nannette och Roger liknade hvarandra icke alls; de voro tvärtom riktiga kontraster, och dock var det någonting, jag vet icke hvad, som gjorde att man alltid kom att tänka på den ena af dem, när man såg den andra. Hvad båda hade gemensamt var en öppen och redbar karakter. En morgon, då de, strålande af ungdom och glädje, stego upp i söndagskabrioletten, hade portvakterskan, rörd ända in i dessa — kaviteter, som finnas i hjertat hos personer, som ha ett sådant, sagt till någon, lika godt hvem: