Dagens Nyheter – 21 augusti 1865, sida 2

hjelp. Under fortsättningen af denna berättelse skola vi nog komma underfund med, huru föga han var fallen för äfventyr. Men eftersom han kom till hjelp, måste han också hjelpa. Han slogs med studenterna, blef sedan deras bästa vän och ledsagade Nannon hem. På vägen blefvo de kära i hvarandra. Historien är icke längre än så. Nannon kunde en mängd bretagniska visor, hvilka hon hade lärt sig som barn; då hon sjöng dessa, fick hon Roger att gråta eller skratta, allteftersom hon ville. Hon hade en sådander liten ljutf och mild röst, som talar till hjertat. smått afundsjuka öfver de unga flickornas företräden ; också brakade portvakterskan säga till sina umgängesvänner: — Foglarne må bra, så länge våren varar; vänta bara, vi få väl viater! Nannette väntade och sjöng. Alla grannarne kände till fogelns små visor, men Gamla fruntimmer äro alltid hennes glada vackra ansigte såg man nästan aldrig, utom när hon vattnade sina blommor. Hela dagar satt hon i sin lilla kammare och lindade stjelkar. Hon arbetade ifrigt och fabricerade de aldra vackraste och naturligastc ljungblommor, vinder, blåklint, vallmo o. s. V. Hon var en riktig fe; hon skapade blommor, lika lefvande och förtjusande som de, hvilka utgått ur den gode Gudens egen hand. Om söndagarne voro Nannon och Roger ute och roade sig tillsammans, den sednare i nankinskläder, den förra blå och hvit som en kovolvulus. Hvarje månd:g gick Nannette till fru Mauconseil, en modehandlerska, som emellertid förvärfvade förmögenhet genom sitt rykte