Dagens Nyheter – 21 augusti 1865, sida 1

EE AE RESET RE Under det att poeter besjunga konungens mandom och den stora massan applåderar, finnes det icke få allvarliga män som med bekymmer se huru konungen nästan söker eller åtminstone med förkärlek hängifver sig åt strapatser, på hvilka äfven den starkaste konstitution mäste blifva lidande. Man har på den sednaste tiden varit vittne till en följd af alltför stora anlitanden af de fysiska krafterna. Personer som varit vittne till öfverdrifterna i detta fall på Axevalla, eller vid invigningen af Helsingborg — Landskronabanan, eller vid landtbruksmötet i Malmö hafva ej kunnat undgå att erinra sig det råd, som numera aflidne biskop Thomander gaf H. M:t i Helsingoorg år 1863: att spara sina krafter, eller den dermed ötverensstämmande varning, som en läkare sedermera frimodigt gifvit H. Maj:t. Den jagtfärd konuvgen företagit till Westergöthland innan han ännu hunnit hvila ut efter de ansträngningar som man sett förknippade med värdskapet för storfursten Konstantin, har varit eguad att öka oron för de möjliga följderna at ett fatigerande som går längt utöfver måttet af vanliga krafter. Måhända skola nägra säga att pressen icke eger befatta sig med konungeus euskilda företaganden; men vi våga tro att en sädan åsigt icke skall vara den allmännast rådande i en tidpunkt sådan som denna, och vi hoppas att man icke skall finna oss hatva brusut i den takt som afseendet på en hög samhällsställning fordrar. Det förestår inom några få månader till afgörande den vigtligaste träga som förelegat de båda statsmakterua sedan 1809, nemligen frågan om sättet för den ena at dessa mukters sammansättniog. Den frågan innebär ingenting mindre än ötvergången från medeltiden till en ny tid — upphätvandet af de politiska monopoliernas välde och beredande ät folket af rätt att fritt välja dem som skola handhafva dess högsta intressen. Vårt statsskick är icke något parlamentariskt statsskick. De af folket valda representanterna hafva icke en sådan afgörande röst som t. ex. underhuset i Evgland. Ministrarne utses icke af konungen med ledning af de tänkesätt, som äro förherrskande hos de folkvalda ombuden, utan de utnämnas lika mycket med afseende på de begge privilegierade ståndens önskningar; och de tagas icke ur representationens midt eller åtminstone icke ur de folkvalda ståndens. Vid sådant förhållande har konungen, om han vill, ett större inflytande här än i parlamentariska stater. Under sådana omständigheter får svenska konungens person en större vigt, än t. ex. drottning Victorias har i E-gland, och nationen eger större anspråk på regenten. Om också icke juridiskt, så har dock faktiskt kopungen i Sverge en vidsträckt makt och många utvägar att inverka på de två privilegierade ståndens beslut. Man önskar födenskull se H. Moj:t egna sina krafter häråt, i stället för att utveckla dem vid gästabud och nöjen. Man förnimmer visserligen att H. Maj:t har under sitt vistande i Westergötland, då öfningslägret hölls, yttrat sig med värma för representationsreformen, och man har äfven erfarit att konungen har i Skåne vid flera tillfällen yttrat att det hvilande förslaget måste gå igenom; men det skulle utan tvifvel verka ännu mera på den adliga omgifning, med hvilken konungen förnämligast kommer i beröring, om H. Maj:t visade sig sätta re