Dagens Nyheter – 17 augusti 1865, sida 2

-kiumangel, inrättad att möngla två stockar — podt arbete. M. Ryberg, Lund, lor en ångpanna — godt arbete, C. FF. Rossel, Malmö, lör decimalvågar — goda och billiga. (Fors, Folkskolläraremötet i Gefte, (Forts ) Derefter förekom frågan om undervisningen i naturlaran. lr Ekelundh. Barnet bör börja naturlärans studiam så udigt som mojligt och dervid taga naturen sjelf såsom utgångspunkt. Se:on det hunnit 8å långt, att d.t någorlunda koirekt kan låsa innantill, bör man sätta Berlins större läsebol. i des8 bänder. Hr Nordin framhöll nyttan och nodvändigheten af åskädningsmater.el älven har, och anholl att mötet målte fästa synoerlig vigt derpä, att sådan finnes i hvarje skola. (Rosenlöf instämde.) Hr Nyström. Vid unlervisningen i naturläran bör man fasta barnets uppmärksamhet på menniskokroppens daning samt på tillgängliga medel for helsans vårdande. Nalturläran ger dessutom läraren som oftast anledning att påpeka Guds godbet. Hr Viström, Endast genom äskädningen ka. en sann kunskap om naturen vinnas. Undervisningen bör vara muntlig och understödjas a plancber och samlingar. Hr Carlsson. Landsbygdens barn känna mycket, hvarom siäder, as äro okunniga t. ex, namnen och kännetecknen på växter och djur. Läraren i staden bör derföre som oftast föra alumnerna ut i paturen. Motet uttal d den äsigten, att åskådningen bör vid undervisningen i naturläran gå framfor allt. Deretter uppstod en stunds diskussion i anledning af en talares yttrande, att naturläran icke borde bibringas barnet lexvis. Denna ledde dock ej till något resultat, Om undervisningen i svenska språket yttrade skolinspektören Rydberg, att denna bör ske muntligt innan man lager grammatiken i hand. Talareo trodde ej att de latinska termer, som förekomma i de flesta af våra läroböcker, utöfva något skadligt inflytande. De äro snarare alt fördraga frawfor de svenska, hvilka lätt kunna sammanblandas med hvarandra. Hr MVordis. Här och der bar man helt och bållet b. jagt de latinska termer, utan att dock, såsom tÅl. totdle, hafva vunnit något symnerligt dermed. Munilig öfoing är vid undervisvingen i svenska språket al stor nytta. Hr Rosenlöf. Man bör ej rygga tillbaka för de latinska termerna, Talaren ansåg muntlig. undervisaing vara af nöden. Ordtöranden instämde med hr Rydberg deri, att de svenska benämuingarne lätt sammanblandas. Språket är grundämnet för allt vetande, och bur derför inhemtas på ett rationelt satt. Det tjenar till intet att barnet, såsom nu ofta bänder, utplockar satser, utan att förstå ändamålet dermed. Språket är medlet, ej målet. På ordförandens proposition förklarade mötet, att man vid inlärande af svenska språket bör gå praktiskt till väga; alt en en el satslära bör bibringas barnet, dock så att ortografien ingalunda åsidosättes; samt att man bör öfverlemna åt läraren att bestämma sättet för undervisningens bibringande. Fjerde frågan lydde sålunda: Har den s.k. ljudmetaden vid nybegynnares undervisning nagot företräde framför de huulls brukliga stafningsmeioderna, och, i sadaut fall, hvilka äårv dess fördelar? Hir Rydberg, Carlsson och Clason ansigo ljudmetoden ega mänga foreträden, Den är lättlärd och särdeles roauvude for barnen, väcker deras intresse och ettertanka samt leder sskert till målet. Hr Carlsson upplyste att ljudmetuden en td med fördel användts i Norrköping. Sedan några talare anmärkt att den voro alltför litet bekant och att man i följd derat ej hände de olgenbeter den möjligen kunde medföra, blef br Carlsson af mötet anmodad att skrifiligen til protokollet frimbålla fordelarne al densamma. Sjunde frågan: Har ullämpningen af 8 Mets cirkular ull domkapitlten af den 22 ap: il 1864 mom, 3, uatt icke nagot larostyche foresaties folhskolans lärjungar utl arbete på egen hand, som icke förut blifvit af läraren med uem genomgaån get och förklarad, framhallat nägra olagenheter, som, under nuvarande forhatllanden , tche kunna afhjelpas? diskuterades deretter, bvarsid man nästan uteslutande fästade sig vid katekesundervisnins gen. Nödvändigheten at för barnet fork! ra den fon resafta lexan erkändes; men då det ofta nog är omöjligt tör läraren att hinna förklara hvarje stycke for hvart och ett af de mång lexlagen, ansåg mötet det vara Ullväckligt att läraren under bestämda timmar icfor bela skolan kateketiskt utvecklade det bulsude sakligaste, Hvad de öfriga läroämnena beträllade, horde man, sävidt sig göra läte, följa samma metod. På ordforandens proposition, uttalade mötet, såsom svar på frågan, den meningen, att icke så få olägenheter yppat sig vid tlläamparogen af ifrågavarande cirkulär, men att dessa dock småningom kunde afbjelpas, synnerligast om icke larjungarnes antal vore alltför stort, Vid behandling af den åttonde frågan, lydande sålunda: Köre det ändamålsenligt att i folkskolan lasa endas förmiddagarne? torurdades förunduaps Jasningen på det va maste al her Rosenlöf, Nystrom, Ekelof, Gottliebson och Hammeiin, bvidka framboölio de fördelar den medförde både för läraren och larjungen. Omsider uttryckte ock mötet den äsigten, alt förmiddagsläsningen vore att rekommendera, hvaremot hr Nordin reserverade sig. Derefter företogs till bebandling den nionde frår gan: Anses undervisningen i söndagsskolin vara ett åliggande, som tillkommer skolläraren? Man erkände att redan 1842 ars torkekolestadga pålågger läraren Jenna skyldigbet; men då skolläraren säval som hvar oh N annan behöfser hvila under sabbathen, borde ändring häruti sokas, och anhöll möjet alt prosten Ekelundh, bvilken, sås m bekant, är utsedd till riksdagsnian, mäste vid den stunlande riksdagen söka utverka ändring i hithorande laghes svämmelser, hvartill han gat sitt samtycke. Som diskussionen dragit alltför längt ut på tiden, nedsattes en komi.g, åt hvilken uppdrogs att besvara tredje, femte, tionde och elfte frågorna. Till ledamöter i denna komit utsågos hrr Pettersson, Beckman, Roseulof, tckelöf och Nyström, samt till dessas suppz leanter hrr Rydberg; Gotuiebson och Lindman. De komiterades svar å den tredje hågan: Hvilha -— IA häsdta af da an tillvänaliar Järohars