falskt namn; men i Paris, skådeplatsen för hans fordna dater, förnyade han bekantskapen med sina gamla kamrater och beträdde åter lastens bana. Hans list och djerfhet i förening med hans höga ställning i samhället gjorde honom sjelfskrifven till deras anförare; och näst honom vore haus broder och den föregifna grefvinnan hans förnämsta medhjelpare. Man gick tillväga på det sätt, att Coignard och hans medbjelparinna eller också han ensam besökte en eller annan rik pe:son och skaffade sig tillfälle att taga aftryck af de lås, inom hvilka värderika saker antogos vara förvarade. Derpå uppgjordes en plan med det öfriga bandet; Coignard skaffade underrättelse om när husets innevånare voro frånvarande och hans vänner passade då på tillfälle att i hast stjäla bort silfyer och andra dyrbarheter. Dagen derefter brukade Coignard i sällskap med andra bekanta infinna sig och visa sitt deltagande samt erbjuda sin hjelp att spåra upp tjufvarne. Någon tid derefter underrättade han polisen att han upptäckt åtskilliga misstänkta omständigheter, och då han väl hunnit leda den på villospår, funderade han på nya företag. Andra hade goda skäl att med saknad erinra sig grefvinnans visiter, hvarunder betjenten Alexander Coignard hade beqvämt tillfälle att undersöka husets svaga punkter och i all tysthet smida planer, som tillfogade familjen betydliga förluster. Under ransakningen vidhöll Coignard envist sitt antagna namn. Då domaren kallade honom Peter Coignard, svarade han: Jag har redan haft äran underrätta er att mitt namn är Pontis de BSainte-Helene, och att jag icke