Dagens Nyheter – 14 augusti 1865, sida 2

a uel I siället deu falliga ävmans Vi tog. Neu på Estevan, ni alls, gom kände hans mor och såsen, om ni våga, alt hun kko är hounes son! L:kheten var vorkligeu elående, men ända hittil.s hade ingen fiästat sig dervid; iug:n hade anat, utt öfverfogden var någon unnuns ä0 Manuelas barn. Nu, vär havs verkliga urspruug blifvit omtaladt, skingrades struxt alla tvitvel. — O! ni skall altid förblifva min mor! ropade den unge mannen med rörelse. -Min mor! utbrast don Furn wmdo öfverlycklig och kastade sig I don ädla qvionaas armar. Don Pedios häftiga sorg hade inom loppet af några minuter blifvit förbytt till en obluudad glädje. Tigerkatten, som nödgades erkänna sig besegrad, tjöt gom ett vilddjur. — Och! ropade han med raseri; är det gå? .. Men ännu är iote allt förloradt! Och han drog hastigt fram en dolk, som han haft gömd uoder kläderna, och störtade mot doa Pedro, hvilken i öfvermävtet af sin lycka till och med hade glönt hans närvaro, och således alls icke var beredd på att möta havs uufall. Men cn man vakale. Don Luciano hade helt obercärkt smugit Big in i hyddan och stält sig bikom binditen, hvilkens usa rörelser han med uppmirksamhet töljde. När han såg honom dragi dolken och viljispringa fram, kastade han armwaroe omkring haus kropp, och qvarhöll houaom, oaktalt de förtviflade anBsirdugplugar, han gjorde ut klita sig lös.