Dagens Nyheter – 14 augusti 1865, sida 1

Pedro med förtrytelse; hvad har du att hämvas på mig för, du som velat förföra min hustru, som sökt gifva mig döden, och som nu efter så måvga års förlopp varit nog nedrig att röfva, bort min dotter! — Ni glömmer er son, som jag också röfvat ifrån er, er Bon don Fernando Cuarril, som jag lyckats göra förälskad i sin egen syster, och som nu i två dagar vistats ensam med henne i en båla på berget Voladero de las Animas. Ha ha ha! don Gusman, hvad säger ni om den hämden? — Olycka! olycka! ropade don Pedro och slog sig för pannan med förtviflan. — Brodern och systern kära i hvarandra, beskyddade af er, don Gusman, och sammanvigda af mig! Ha ha ha! Och ånyo började detta hemska hånskratt, som ljöd likt hyenans gläfs. — 0! det är förfärligt! ropade don Pedro alldeles utom sig at sorg och förtviflun. Du har ljugit, eländige! Så stor skurk du än är, måste du ha ryggat tillbaka lör att begå ett så skändligt bro! du berömmer dig, usling! Du vill skryta med din botaktighet, och göra den större än den verkligen är. Hvad du nu sagt är icke, kan icke yara sanning; trodde jag dig, måste jag tvifla på Guds rättvisa! — Du misstror min sannfärdighet, broder ? återtog banditen i bitande ton. Jag vill inte söka öfvertyga dig . . Men jag tycker mig höra ljudet af dina barns röster; de ha då visst kommit tillbaka till lägret. Fråga dem sjelfva, om du tror dem mera än mig! Don Pedro, som icke mera vissto hvad