Dagens Nyheter – 11 augusti 1865, sida 2

De sägo båda upp och ropade på en gång: -Hvad! Estevan! . .. Det var verkligen öfverfogden, som kommit ända fram till de unga tu, utan att dessa märkt honom. — Hvilken lycklig slump ha vi att tacka för er återkomt, min vän? frågade jägaren. — Det är icke slumpen, utan Gud, vi äro tack skyldige; ty det var Han som lät mig uppsnappa några ord, hvilka Tigerkatten helt oförsigtigt yttrade, och som afslöjade hans planer lika fullkomligt, som om han sjeif gjort sig mödan att omtala dem för mig. — Förklara er, min vän, sade de två andra med en röst. — Sedan vi tagit farväl af hvarandra i går afton, don Fernando, styrde ni, såsom ni mins, er kosa direkte till den der hålan och vi andra begåfvo oss utför berget åt skogen till. Jag vet inte hvarföre, men jag kände mig så beklämd, då vi skiljts åt. Det anade mig, att Tigerkattens vänlighet var låtsad, och att någon snara blifvit utlagd för er. Jag gick långsamt och motvilligt framåt Då vi hunnit till de första träden, märkte jag att Tigerkatten icke följde oss; han hade stannat endast några steg ifrån mig. Han gnuggade händerna med en min af skadeglädje, fäste en blick lågande af hat på hålan och uttalade följande ord helt tydligt: Så får jag då ändtligen hämnas ! Då uppgick ett ljus för mig; detta vidunders djefvulska plan afslöjades för mina ögon, jag genomskådade denna nattsvarta själ och alla de afskyvärda tankar, som röra sig deri. Ni kommer väl ihåg, don Fernando, på hvad sätt vår närmare bekantskap anknöts?