— 0! utbrast hon med ett uttryck, omöjligt att återgifva; eh hon föll på knä, knäppte ihop händerna och tackade Gud i en lång och brinnande bön. Don Fernando betraktade henne med vördnadsfull beundran. Då han såg den innerliga glädje, som afspeglade sig på den unga flickans ansigte, hvilket nyss förut uttryckt en så djup sorg, erfor ban en lifiig rörelse; han kände sig mera tillfredsställd och lycklig än han hittills någonsin varit. Donna Hermosas bön varade länge; då hon reste sig upp hade hennes drag antagit en prägel af lugn. . — HEitersom vi nu äro fria, don Fernando, sade hon med mild röst, skola vi sätta oss här utanför hålan, och ni skall berätta mig allt hvad som händt gedan den dag, då jag blef bortröfvad ifrån min far. De gingo och satte sig bredvid hvarandra på en inbjudande grästufva, och åon Fernando började gin berättelse. Denna tog icke snart slut, ty han blef ofta afbruten af donna Hermosa, som lät honom upprepa vissa detaljer flora gånger, framställde frågor om sin far o. s. v.; då don Fernando tystnade gick solen upp. Hela natten hade sålunda förrunnit under ett ljufligt samspråk. — Nu är det er tur, min fröken, sade jägaren, att omtala för mig edra öden sedan vi sist träffades. oo — Jag har icke mycket att förtälja, svarade hon med ett förtjusande småleende; under den månad som förflutit, har jag ständigt suckat och gråtit, ständigt tänkt på de från-;