— Ja, det är jag, verkligen jag, Hermosa, genmälde han med osäker röst; homta er, och förlåt att jag förorsakat er häfliga rörelse. — Ack! sade hon, jag skulle vara så glad öfver att ha er här hos mig, don Fernando, om inte er närvaro endast gåfve tillkänna en ny olycka. — Lugna er, min fröken, återtog han. Jag försäkrar, att ingen olycka händt. — Hvarföre söker ni bedraga mig, min vän? sade hon. Nog vet jag ändå, att ni är fånge hos detta odjur i mepvriskogestalt, som så länge hållit mig skiljd från mina anhöriga. Hon hade stigit upp; en lindrig rodnad öfverfor bennes ansigte; hon räckte sin hand åt den unge mannen, hvilken tryckte den hårdt mellan sina, och öfverhöljde den med glödande kyssar. — Nu bli vi två, som lida tillsammans, sade hon och såg honom djupt in i ögoncn. — Min goda Hermosa, återtog han, ni skall icke lida mer, det är nu slut med edra olyckor, och sällheten väntar er. — Hvad menar ni, don Fernando? Jag förstår er icke; ni talar om lycka, medan vi båda befinna oss i Tigerkattens våld. — Nej min fröken, ni är icke Tigerkattens fånge, ni är fri. — Fri, ropade hon utom sig af öfverraskning och glädje; är det väl möjligt? O, min far! min gode far, jag får då återse dig! — Ja, Hermosa, inom kort får ri återse både er far, don Estevan och donna Manuela, med ett ord, alla dem ni håller kära; de äro icke långt härifrån.