unge mannen; jag var okunnig om denna befallning. — Himmel! ropade den unga fickan; denna röst! min Gud, drömmer jag? Hon kastade ifrån gig facklan och sprang emot jägaren; äfyen denne skyndade från sitt håll att möta henne. — Don Fernando! ropade hon, don Fernando här, i denna rysliga håla. Min Gud! Hvilken ny olycka bar då händt? O! harjag inte lidit nog förut? Öfverväldigad af sinnesrörelse, förlorade hon sansen och föll afsvimmad i don Fernandos armar. Denne blef helt förlägen; han visste icke huru han skulle bära sig åt för att återväcka henne till lifvet igen. Efier ett ögonblicks besinning, tog han sitt parti och bar henne ut ur hålan, i hopp att den friska luften skulle göra henne godt. Han lade ner henne på en hög af torra löf alldeles vid klyftans ingång och drog sig sedan några steg tillbaka. Don Fernando var af naturen modig ända till öfverdåd; visst tjugu gånger hade han utan att blokna sett döden i ansigtet; och dock darrade han nu i alla leder, när han såg den unga flickan orörlig och blek som ett lik ligga framför sig; en kallsvett fuktade hans panna, och brännheta tårar, måhända de första han gjutit, runno ned utför hans kinder. — Min Gud! min Gud! ropade han med en snyftning, jag har dödat henne! — Hvem talar? svarade Hermosa med knoappt hörbar röst. Har jag bedragit mig? Är det verkligen don Fernando, som står der? Jägaren gick fram till henne.