Dagens Nyheter – 9 augusti 1865, sida 2

— Det kan låta böra sig, ropade öfverfogden med glädje. Jägaren betraktade himlen. — Klockan är omkring tu på morgonen, sade han; half fyra ha vi dager; det är så godt att vi ge oss af straxt. Utan att svara, gick don Estevan för att hemta jägarens och sin egen häst. Snart voro dessa sadlade och två minuter sednare hade de båda vännerna lemnat lägerplatsen. De redo i starkt traf och vid soluppgången hade de redan tillryggalagt sex (franska) mil. De färdades utefter stranden af en bland dessa bäckar utan namn, som finnas i hundratal i vildmarken och alla utfalla i någon stor fiol. — Här stanna vi en stund, sade bijägaren, för att låta hästarne hemta andan, och sjelfva vidtaga några försigtighetsmått som äro oundgängliga för framgången af vår plan. De svingade sig ur sadeln, togo betslen af hästarne och läto dessa med full frihet gå omkring och beta i det höga gräset. — Min vän, sade don Fernando tiil sin följeslagare, jag vill nu inviga er i en hemlighet, som endast vi bijägare känna; jag vill lära er ett sätt att undvika de största faror som hota en menniska i vildmarken. Vi befinna oss nu knappt två mil från den trakt, der våra giftigaste ormar vistas; vi måste sätta oss i säkerhet mot dessa, ty vi komma helt säkert att träffa på tusental af dem. — Det der låter afskräckande, utbrast den unge mannen och bleknade. — Vi skola ikläda oss ett harnesk, som