Dagens Nyheter – 9 augusti 1865, sida 1

FER SERNESENSNT TRA NNNA IN EN KAT AK ra a på hvad hedern bjuder mig! ropade den unge mannen med värma. — Nej, jag kan, jag bör icke tillåta, att ni följen mig; jag upprepar samma skäl, som jag nyss anförde: ni bör tävka på er mors förtviflan, om hon förlorade er— Var viss käre vän, att min mor skulle uppmana mig att sätta min afsigt i verket ifall jag frågade heone till råds. — Bra taladt, min son! sade en mild röst bakom de båda männen. De sprutto till och vände sig om, Donna Manuela stod endast två steg ifrån dem; hon smålog. — Jag har hört allt, återtog hon; tack, don Fernando, derföre att ni talat så som Di gjort. Edra ord ha funnit genklang i djupet af mitt hjerta; men Estevan har rätt, hans heder fordrar att ban följer er. Sök derföre icke att afråda honom; han tillhör en slägt, som aldrig dagtingar med sin pligt. Må han resa med er, det är nödvändigt; om han icke mera återvänder, skall jag begråta honom, jag skall kanske dö af sorg, men jag skall välsigna honom på dödsbädden, ty jag skall veta att han dött under bemödandet att gagna den familj, som hans fäder troget tjenat under fem generationer. Don Fernando betraktade med beundran denna mor, som, oaktadt den gränslösa kärlek hon hyste för sin son, icke tvekade att uppoffra honom för hvad hon trodde vara sin pligt; han kände sin motståndskraft försvinna inför så mycken hjeltemodig sjelfuppoffring, orden tröto honom, då han ville uttrycka de känslor han erfor och han förmådde endast