Dagens Nyheter – 8 augusti 1865, sida 2

fullkomligt oparuskt biand alla resenäroraa, herremin och tjenare. Don värda frun hade, ehuru osynlig, varit närvarande vid vaquerons förhör; heunes hjerta hade blifvit mäkta beklämdt, men hon hade icke velat ge luft åt sin smärta, för att icke öka doa Pedros ångest; också var det raed torra ögon och leende ansigte som hon visade sig bland de resande. Emellertid förflöt tiden; betjenterna svepte om sig sina vida kappor och gingo den ene efter den andre till hvila; snart voro de alla försänkta i sömn, utom utposterna, som skulle vaka öfver allmänna säkerheten. Don Fernando satt med hufvudet lutadt mot högra handen, försjunken i djupa tankar; hans vänner utbytte endast då och då några få ord med hvarandra så sakta som möjligt för att icke störa honom; de anade, alt jägaren öfvertänkte någon djerf plan. Touillo hade lagt sig till ro på marken, han brydde six föga om de andras bekymmer och beredde sig att insomna; redan hade hans ögonlock slutit sig tillsammans, och han befann sig i detta dvallika tillstånd, som föregår den verkliga sömnen, då don Fernando plötsligt sprong fram till honom och skakade honom hårdt i armen: — Hollah! ädle herre, hvad vill ni mig? ropade han, i det han hastigt reste sig upp och guuggade sig i ögonen. — Är du i stånd. att vara. trofast ock hängifven? sade jägaren helt tvärt. Urortea.)