Dagens Nyheter – 7 augusti 1865, sida 3

fångade vi en haj och drucko hans blod, hyvilket något stillade vår törst, hvarefter vi förtärde en liten bit hajkött och vår dagliga ranson af pumpa. Fyra af mina kamrater, som fortforo att glupskt äta af hajen, blefvo sjuka och dogo om qvällen. Den 22 mulet, med en lätt bris. Vi sysselsatte oss med att bereda pytsar och rännor i tofterna, för att kunna tillgodogöra oss det väntade regnet, men dagen förgick och likaså den 23, men utan regn, endast några få droppar. Den 24 klart, med brännande sol. Vi nödgades oupphörligt bada för att icke försmägta; men det salta vattnet gjorde att skinnet sprack sönder på våra kroppar, och solens hetta blef derigenom ännu plågsammare. En kamrat död. Den 25 regnade det och vi samlade en pyts med vatten, hvaraf vi drucko sparsamt. Den 26 sken solen åter och mångdubblade våra plågor. Denna dag utdelades allt hvad som fanns qvar af pumporna, och nu fanns icke det ringaste födoämne qvar. Vattnet var också slut. Vår belägenhet var fasansfull. Andra styrman dog frampå eftermiddagen. Den 27 voro solstrålarna om möjligt ännu mera brännande, och vi nödgades dricka vår egen urin. Tre af kamraterna dogo under dagens lopp, vi drucko deras blod och åto ett stycke af den enas kropp. Den 28 måste vi åter spisa menniskokött, af ett stycke som vi lemnat föregående dagen. I solnedgången fingo vi sigto på ett skepp; men natten bröt in och vi sågo det ej längre. Hela natten rodde vi 1 den riktning vi sett fartyget, och dagen derpå, den 29, sågo vi det åter. Himlen var nu mulen. Vid middagstiden dog en matros, Andreas Brince. Vi drucko hans blod och skuro ett stycke af hans kropp, innan vi kastade honom i hafvet, på det att vi måtte hafva något i reserv, om vi skulle vara nog olyckliga att påföljande natt förlora skeppet ur sigte. När solen gick upp den följande dagen, den 30, sågo vi skeppet komma rätt på oss, och kl. 7,30 f. m. lade vi till vid dess långsida. Det var skeppet Naturalist, från Calcutta till London, som upptog oss. En bland de olyckliga var så svag, att han afled straxt efter det han kom ombord. Kapten Hyde på Naturalist säger att om de arma varelserna fått försmäkta i tolf timmar till, så hade det varit döden för dem alla. Då de lade till vid fartyget, voro de så hjelplösa att de måste lyftas ombord i kaptenens länstol. Kapten Hydes välvilja för de skeppsbrutna yttrade sig i de ömmaste omsorger, hvilka också kröntes med framgång, ty vid ankomsten till London voro de i det närmaste tillfrisknade från sina svåra lidanden.