dande rigtningen hos de tongifvande, i hvilket det visserligen ej saknar sin betydelse, och detta fall är den för nästa riksdag speciella omständigheten, att vid densamma representationsfrågan kommer att afgöras. Jag tager för gifvet, att denna fråga skall afgöras, kulisspelet frånräknadt, genom en enkel votering inom borgarståndet, utan att särdeles taga i anspråk några dialektikens vapen; det är således i denna votering, som Norrköpingsrepresentanten n:o 2 kommer att kunna utöfva något inflytande vid nästa riksdag. Ni vet nemligen sjelf hur inflytelselös hvarje nykommen riksdagsman är; hur skolpojkmessigt han behandlas af de äldre kamraterna, och att om han får plats i något utskott, detta blir inågot af de mindre ansedda. Det är i detta afseende som hr Ringborg kan vara lika god, eller snarare lika obetydlig som någon annan, då vi endast hafva tvenne i facket rutinerade män justieborgmästaren Stolpe och fabrikören E. Swartz — herrar Arnberg och Bergvall äro nu mer för gamla att ifrågakomma; herr Arnberg äfven derför att han på gamla dagar omvändt sig och nu omfattar liberala åsigter i tullagstiftningen — af hvilka den förstnämnde ställt sig i ett slags spändt förhållande till koryfeerna inom vår plutokrati och den sednare alltför bestämdt uppträdt med sin afsägelseakt, hvilket jag vill vara nog beskedlig att tillskrifva att han vid valet endast påtänktes med några få röster — således när ingen rutinerad riksdagsman kunde fås, så kan herr Ringborg vara lika så passande och lika så oskadlig som någon annan för den inskränkta verksamhet som tillfaller en nykommen vid våra svenska riksdagar. På listan öfver dem som erhöllo röster förekommer ett namn i sista rummet, med två röster, som ej är utan sin märkvärdighet. Det bäres af en skomakar Sjöberg, ett slags originäl som vandrar omkring med ett karbunkelrödt ansigte och bränvinsflaskan i fickan, åtskilliga gånger framställd i muntrationstidningarne af trädsnidarnes knit. Naturligtsvis har han en väljande spefogels ironi att tacka för äran att skyldra vid sidan af en Ludvig Ringborg. Men denna ironi har dock sin sens moral, då den visar hur den nuvarande riksdagsordningen kan sammanföra sitt folk. Innan jag slutar kapitlet om vårt riksdagsmannaval, hvilket kommer att utgöra den väsendtliga fyllnaden i dagens korrespondens, kan jag ej lemna utan en ogillande uppmärksamhet den likgiltighet som vår magistrat visat för hela angelägenheten genom sin bristfällighet i stiliseringen af sjelfva kallelsen till valet, i hvilken ej med ett enda ord nämnes hvilka de egenskaper äro som fordras för rösträttighets utöfvande som ock för valbarhet. Sed hec hactenus! Häromdagen begrofs en ung man, som hade en lysande framtid irikedomsväg framför sig såsom enda qvarlefvande sonen till en stenrik man, som i honom förlorade den siste af fyra förhoppningsfulla söner, som alla, utom en enda, gått bort efter hunnen ynglingaoch mannaålder. Den gamla hedersmannen, sockerbrukspatronen J. von Leesen, tysk till börden, som haus namn förråder, har hufvyudsakligen genom egna anstränguingar blifvit egare af en fortyn, som väl kan skattas såsom en af de betydligaste här på platsen, och detta utan att förlora något af den bonhomie och liberalitet i många fall, som, alltid vackra i och för sig sjelfva, framlysa ännu mera när.de utgå från den rike mannens hjerta, som medgångar så ofta skämma bot. Hans sonson, en ung gosse, blir förmodligen arfvinge till dena del af den gamles stora förmögenhet, öfver hvilken han ej anonorlunda genom testamente disponerar, i Heynes anda, vill jag hoppas. Herr baroner och läsarebiskopen S:t Cyr annonserar nu om upptagandet på nytt af sina audliga sånglektioner för småskolebarnen i rikssalen. der de små stackarne pinas med att i minnet inplugga och sjunga efter melodier af trubaduren Ahnfelt och herr S:t Cyr sjelf, samtliga Davids 150 psalmer, samt de fyra stora profeterna förmodligen på köpet. Thomas.