-— Jag tackar er tusen gånger; ni gör er alltför mycket besvär. Åhnej, besväret är ringa, återtog bijägaren. Jag ordinerar er ett pistolskott genom pannan. Tonillo kände en rysning genomila sig; dock förlorade han ej kontenansen. — Ni tror, den kuren skall bekomma mig väl? sade han. — Utmärkt väl; jag är fullt öfyertygad derom. — Hm! Ni är mycket klokare än jag, jag medger det; men ni torde ursäkta, att jag denna gång vågar vara af en annan åsigt än ni. — Ni har då bestämdt orätt, genmälde jägaren och spände hanen på en pistol; jag vill genast visa er, hur verksamt det medel är, som jag föreslagit. — Och ni tror, ers herrlighet, att det inte finns någon annan kur, som är bättre eller åtminstone lika god som denna? — Vid min ära, jag känner ingen sådan. — Jag tycker, ser ni, att den här är något för våldsam. — Bah! det är bara inbillning af er; ni skall straxt få se att ni har orätt. -— Det är möjligt, ers herrlighet; det passar inte mig att disputera med er. Är ni fullt besluten att ge mig in medikamentet här på stället? — Jag? nej visst inte. Känner ni kanske till någon lämpligare plats? — Ja, erg nåd. (Forts.)