Plötsligt tyckte han sig märka, att någonting rörde sig i det höga gräset. Han steg sakta ned af hästen, och utan andra vapen än sina pistoler, kröp han på händer och fötter fram till det misstänkta stället. En orm skulle icke ha kunnat slingra sig hastigare och tystare genom gräset. Som sagt, don Fernando uppnådde den misstänkta platsen; han hade all möjlig möda att återhålla ett utrop af glädje och öfverraskning, då han fick se el Zapote sitta på marken och äta frukost med god aptit. Don Fernando smög sig tätt intill vaqueron, utan att denne märkte det; derpå rusade han på honom och grep honom i strupen. Innan den stackars karlen hann hemta sig från sin förvåning öfver detta lika våldsamma som oväntade anfall, var han redan bunden och satt ur stånd att försvara sig. -— Åh! utbrast don Fernando och satte sig bredvid sin fånge, hvilken besynnerlig slump. Huru mår ni i dag, min käre Zapote? — Ni är alltför artig, genmälde denne; bröstet är inte bra, jag hostar. -— Så ledsamt, min herre; jag boppas ert illamående inte är af någon farligare beskaffenhet. — Det hoppas också jag, ers herrlighet ; dock tillstår jag, att jag är smått orolig deröfver. — Åh! var lugn, Tonillo; jag åtager mig att bota er. — Känner ni något botemedel för hosta, ers nåd? — Ja, ett alldeles ypperligt; jag vill genast använda det på er.