nando ; den åndre var fastbunden vid hästen, förmodligen derföre att hans ledsagare befarade att han eljest skulle fly. Fången tycktes emellertid finna sig rätt bra i sitt öde; han satt helt vårdslöst på hästryggen, såg spotsk ut och bar näsan högt vädret, såsom hade don Fernando varit hans. fånge och icke han don Fernandos. När han kom fram till elden, bredvid hvilken don Pedro och hans båda inospektorer gutto, helsade han artigt på dessa men syntes icke alls finna sig generad af den köld, hvarmed han blef mottagen. Denne man var ingen annan än Tonillo el Zapote, den samvetsgranne vaqueron, som vi redan flera gånger haft äran presentera för våra läsare. ! Don Fernando mottogs på det hjertligaste sätt. Hans vänner, hvilkas nyfikenhet var uppdrifven till den högsta grad, brunno af begär att få höra, hvad han hade att berätta, så mycket heldre som hen såg glad ut, och de deraf kunde sluta till, att han medförde goda nyheter. Sedan don Fernando tryckt de tre händer, som blifvit honom räckta, hoppade han ur sadeln och löste upp den rem, hvarmed han sammanknutit fångens ben under hästbuken. — Uff! utbrast Tonillo; jag tackarer don Fernando; sannerligen började jag inte bli trött på det der tvånget; det sticker i benen, gom om ett par tusen synåar fastnat Vid dem, Han gjorde ett duktigt hopp ned på maren och föll framstupa, benen hade nemligen,