göra med indianerna. Som ni väl vet, äro dessa ytterst knipsluga och försigtiga; de förstå i grund konsten att missleda förföljare. — Hvad! utbrast inspektoren och förde handen bakom örat; jag tycker mig höra ljudet af hästtraf. — Ja, verkligen! ropade don Pedro med en liflig rörelse af glädje. — Ja, sade Estevan, äfven jag hör ett sådant ljud; men nog är det mer än en häst som åstadkommer det. — Men don Fernando var ju ensam, när han lemnade lägerplatsen, inföll don Pedro ifrigt. — Han har kanske träffat på någon menniska i skogen, svarade don Estevan. — Det är mycket illa gjordt, återtog godsegaren, att skämta under sådana förhållanden som dem, hvari vi befinna ass. Det låter nästan, som ni ville håna mig i min sorg. — Gud bevare mig ifrån att vara så elak, don Pedro. Som ni sjelf bör, komma Hästarne allt närmare; inom en liten stund ha vi förklaring på gåtan. Jag anser det icke alls otroligt, att don Fernando ertappat någon indian som varit ute för att spionera på 058. — För tusan! så måtte det hå gått till, ropade inspektoren glad; se der ha vi honom med sällskap! I detta ögonblick hördes utposten ropa tywer da! och don Fernandos klara, lätt igenkännliga röst besvara hans tillrop. Tvenne ryttare kommo ingalopperande på den vidsträckta lägerplåtsen. Den ene af dessa var verkligen don Fer