dor af detsamma. Det dröjde icke länge, förrän den fjerde blef npptagen af två hundra vaqueroer, hvilka, likasom indianerna, under tystnad intogo den plats, som anvisats dem. Rödskinnen voro till fots och nästan utan vapen; de hade endast sina stridsklubbor med sig. Vaqueroerna deremot voro till häst och väl beväpnade. Några nyfikna resande, fransmän, tyskar och engelsmän, som stannat qvar i byn efter dess intagande, visade här och der i fönstren sina uppskrämda anleten. De indianska qvinnorna stodo i oordnade hopar bakom krigarne och sökte titta dessa öfver axlarne för att få se på hvad som försiggick. Midt på torget var en tom plats. Framför den upphöjda ställningen var ett altare rest och vid detta stodo indianernas store amantzin, och bakom honom fem underordnade spåmän. Ofvanom de visa männens hufvud sågs en gyldene gol. Alla sex hade armarne korslagda öfver bröstet och blickarne riktade mot jorden. När hvar och en intagit sin plats, ljödo åter fem kanonskott. Då anlände en skara af grannt utstyrda ryttare till torget. I spetsen för dessa red Tigerkatten; hans min uttryckte stolthet, hans blick glädje. Sjelf höll han i handen de förbundna stammarnes totem, och don Torribio, som red på hans högra sida, bar den beliga rökpipan. (Forts.)