Dagens Nyheter – 2 augusti 1865, sida 1

väl. Indianerna hade redan rifvit ned alla barrikaderna och voro nu insläppta i byn ; man slogs på gatorna och mexikanarne tvungos att vika. Indianerna samlade sig i en tät massa och begåfvo sig, anföråa af don Torribio, i stormmarsch upp mot sjelfva fästningen. Oaktadt kanonerna anställde stor förödelse i deras täta leder, gingo de beslutsamt framåt; ty mellan hvarje skottsalfya, som spred död och jemmer ibland dem, sågo de huru Tigerkatten red oförfärad och med det heliga standaret i handen, tio steg framom dem. Don Torribio gick till fots vid sidan af truppen. — Se så! sade majoren till don Estevan; nu är ögonblicket inne att utföra vår stora manöver. — Är det verkligen er vilja, att vi skola sätta vår plan i verket? — Ja, Estevan. — Det är nog, major; ingen skall kunna säga, att jag vägrat lyda er sista order. Farväl! vi träffas der ofvan, ty jag lärer välicke undgå döden mera än ni. — Hvem vet, min vän? Farväl! farväl! — Jag önskar det åtminstone icke, svarade den unge mannen i sorgsen ton. De tryckte hårdt hyarandras händer; båda visste, att de icke mera: skulle få se hvarandra i lifvet, så vida icke något underverk inträffade. Don Estevan samlade ihop en trupp af fyrtio ryttare. Med dessa störtade han i vild fart mot rödskinnen, som kommo marscherande uppför den branta väg som: ledde till; fästningen. fat