Dagens Nyheter – 1 augusti 1865, sida 3

Då han kom fram till den yttersta barrikaden, mottogs han af en person, som låg på denna med hufvudet framåtlutadt och tycktes med oro lyssna till hvarje ljud, som lät sig förmärkas i den stilla natten. Denne person räckte honom handen och hjelpte honom in i byn. — Nåväl, Estevan? — Inom en timma, major, äro Vi anfallna, genmälde öfverfogden. — Blir det ett allvarsamt anfall? — En riktig stormning. Indianerna vilja på en gång afgöra saken; de frukta att bli förgiftade allesammans som råttor, ifall de uppehålla sig längre härutanför. — Hvad är att göra? mumiade majoren. — Vi låta döda oss, svarade don Estevan beslutsamt. — Åh, jag måtte säga! så kloka råd du ger! Den ressursen ha vi ju alltid. — Man kan äfven försöka någonting annat. — Hvad för slag? tala i himlens namn. — Har ni allt i ordning i enlighet med vår öfverenskommelse? — Ja; men hvad var det för ett förslag du hade att göra? — Ge mig tjugufem vaqueroer, på hvilka ni kan lita. — Tag dem gerna; men hvad tänker du använda dem till? — Låt mig handla fritt, major; jag ansvarar för att försöket skall lyckas. De der röda hundarne äro talrika som fugor, men jag tror mig kunna försäkra er, att jag skall göra deras leder temligen glesa.