vika en tum från vår plats; och så länge vi lefva, skall icke ett hårstrå röras på de personers hufvuden, som ni håller kära. — Tack! sade don Torribio och tryckte hårdt Verados hand. Denne bugade sig ödmjukt, lyftade upp en flik af höfdingens kappa och kysste den. Efter att ha kastat en sista blick på tältet, som, efter hvad han sjelf sagt, innehöll det käraste han egde i verlden, aflägsnade sig den unge mannen med brådskande steg. — Nu gäller det att vara tapper, sade han, det är mot tappre män vi gå att strida. Emellertid hade höfdingarne, såsom Tigerkatten tillsade, gått hvar och en till sin post. Hvarje stam hade sin höfding och väntade endast på ett tecken af denne för att sätta sig i rörelse. Snart gafs detta tecken. Då lade de sig ned på magen och började en sådan der marsch, som endast indianerna kunna verkställa; de kröpo och slingrade sig som ormar i det höga gräset; och efter förloppet af en timma voro de redan framme vid mexikanarnes yttre förskansningar, utan att ha blifvit gedda af någon. Denna manöver hade de verkställt med så mycken skicklighet och lycka, att öknens tystnad icke på minsta sätt blifvit störd, och att äfven för vaksamma ögon hela landskapet tyckts försänkt i en djup slummer. Endast några få minuter, förrän Tigerkatten utdelat sina sista order åt höfdingarne, hade en man, klädd i indianernas vanliga drägt, lemnat lägret, och före alla andra på händer och fötter begifvit sig mot presidiet.