Dagens Nyheter – 31 juli 1865, sida 3

Luleå elf och dess kommunikationer. Norrbottens-Kuriren har härom följande nätta skildring, som förtjenar läsas: Den, som för en dag eller par vill skaka af sig stadslifvets datim och fylla sina lungor med äkta landtluft, råda vi att begagna den nu omsider inträffade vackra årstiden för en färd uppför Luleå elf. De kommunikationsmedel, som erbjudås, äro lika billiga, som förenade med. behag. . Tvenne ångbåtar aflösa Hvarandra, och den tredje står i begrepp att göra sitt första språng i sjön. Gellivara, som först upptager oss i sitt bköte, eger i alla afseenden företräde framför sida yngre syskon, Hedensforss och Edeforss. (Vi veta ej än, om detta sednare hamn är det rätta.) Klockan är half 7 på morgonen. Solen har redan varit vaken i öfver fyra timmar, hon kastar nu sitt flammdnde öga öfver stad och ö. Ingen slummer mer; sliten sönder drömmarnes nät, mina nådiga, och skaken sömnen ur Edra vackra ögon! Det är ingen tid att förlora; På med reskappan, fram med umbrellar! Hör, han skriar redan, den flämtande fodhästen! Skynden till bryggan! Stigen ombord och tagen plats på akterdäck! Ett skri och åter ett skri, öch landgången ryckes bort. Sakteliga börjar ångaren skrida från land, farten ökas: allt mer och mer, stränderna vinka, kullarne nicka, björkarne skyldra: Farväl, du vågomgördlade Lule! Snart äro vi förbi Josepbina-varf, denna fordna drakevagga, som så länge varit tom. En gammal förfallen byggnad med klockställning på taket står der och undrär, hvad han egentligen har att göra här i verlden. Ack! skeppsbyggeriets muntra dagar äro längesedan förbi: Var det så du suckade, du gamlå hedersknyffel? På stranden SÅ emöt ligger villa på villa. Vi blida dem förbi, oaktadt deras frestande later. Bärnäsudden ligger framför oss, barrklädd och bister; men vi stäfva ej dit; längre bort är vårt mål. Se der öppnar Lule elf sin mun; vi låta henhe sluka oss; hennes läppar skumma redan: Vi befinna oss vid Gäddvik (eller enligt folkets uttal Gäddvöjk.) Till venster ha vi Gäddvikskajen med sina planklägar och fartyg, till höger — ett bränneri. Strömmen vill skjuta oss tillbakå, men stgträck ut, sträck ut, min gångare god, låt se, att du är utaf Sleipners blod! Efter några ögonblicks strid besegras Neptunus af Vilkanus, vattnet af ångaren. Vi hafva kommit oskadda genom Scylla, och nu möter oss en utsigt, som smeker ögat; gröna ängar, barrklädda kullar, kantade med löfskog, rödfärgade hus, söm vittna om välniåga, hämtad ej blott ur jorden, utån äfven ur böljän, som hvimlar af lax. Vi stanna en stund utanför gästgifvaregården, hvilken, lik en frodig värdinna, tyckes vilja bjuda oss på tjärnmjölk — ack! — och våfflor. Men. vi måste skynda från detta gästvänliga ställ, som bevittnat så mycken glädje vch ungdomslust, och der Luleå stad så ofta förglömt sina sorger. Machinen är åter i gång. Utsigten vidgas, elfven töjer ut sig till dära 2 fjerdingsvägs bredd; gamla cstadens vördnadsvärda kyrka med sitt moderna fristående torn helsar oss8 från : höger, ett berg — nej, men se ett berg; — blånat i fonden. Vi ila vidare. Det blir vackråre och vackrare, ju högre upp vi komma. HSunderbyn, den största i länet, sväfvar förbi vår syn. Hela stranden pöser af välbefiinaöde, löfskog intåger allt mer och mer barrträdens vaktpost! på stranden, silfverståmmiga björkar stå i rättade leder och skyldra gevär. Deras kronor susa: Välkommen! ut till landet! ut till foglarne! eHvad heter den der byn till venster med de många röda husen och vackra åkerfälten? Ah! kors, min nådiga! Det är ju Afvan, Landtbruksskolan, vet jag! Der står ban ju sjelf vår käre S:t och helsar på bryggan. Sor man på, han tycks vilja ajuda på en risp! Den; som ändå hade tid att vänta — Hela importen reducerar sig till en hämtare förträfflig mjölk och en bytta excellen smör. Adjö Afva! Ju längre upp vi färdas, destöskönare blir naturen. Björklundar och vackra åker fält sväfva förbi oss. Vi stanna en stund vic Unbyn och gå försiotiot förbi Snåludden gon