-— Din son möste komma hit inom en timma, så vida det är möjligt. Len gamla qvinnan tillkännagaf med ett i tecken, att hon förstod meningen. Mcexikanaren kom åter in i tältet. — Jag skall sjelf ledsaga donna Manuela till presidiet, sade han; ni kan då vara säker på att er budbärarinna inte blir utsatt för några faror på vägen. — Jag tackar er, svarade Hermosa. De båda qvinnorna omfamnade hvarandra, såsom om de aldrig mera skulle träffas. — Glöm inte! hviskade donna Hermosa. — Var lugn! svarade Manuela. — Ni är nu hemma hos er, min fröken, sade don Torribio; ingen får komma in i tältet utan er tillåtelse. Donna Hermosa tackade honom med ett vänligt leende och föjde henom till tältöppvingen. Manuela och den unge mannen stego till häst och redo sin väg. Amerkanskav säg efter dem, så länge det var möjligt att urskilja dem i mörkret. Derpå gick hon tillbaka in i tältet och mumlade för sig sjelf: — Spelet är börjadt; nu är det nödvändigt att jag får del af hans planer. Eu qgvarts timma sednare befunno Big Manuela och hennes ledsagaro på endast fem: tio stegs afstånd från San Lucar. De två resenärerna hade icke vexlat ett enda ord under vägen. — Nu behöfver ni mig inte längre, sade don Torribio; behåll den der hästen, han kan komma er till nytta. Må Gud beskydda er!