— Jag tackar er, svarade denna. Hon drog fram ur barmen ett bref, som hon skrifvit förut, men ännu icke förseglat. Jag var, fortsatte hon, säker på resultatet af detta samtar; 80 här skall ni få se, jag har redan på iörhand upptecknat det i bref till min far. Var så god och läg, tillade hon med ett förtjusande småleende på sina läppar, men inom sig ytterst orolig; läs, don Torribio, hvad jag skrifvit till min tar! — O! min fröken, sade han och gjorde en tillbakavisande åtbörd med handen, hvad en flicka skrifver till sin far är heligt; ingen annan än han bör få lisa det. Doona Hermosa vek långsamt ihop brefvet; oaktadt den stora fara hon undgått, kunde man icke i hennes aunsigte spåra minsta sinnesrörelse. Hon lemnade brefvet till Mauuela. — Min mor, sade hon till denna, ni skall ge den bär biljetten till min far och sjelt tala om för honom, hvad jag icke kunnat anförtro åt papperet. — Tillåt att jag går ut på en stund, min fröken, inföll don Torribio; jag vill icke åböra de instruktioner, ni har att gifva er följeslagarinna. — Nej, gör icke det! utbrast den unga flickan, jag bör hädanefter icke ha någon hemlighet för er. Från 1 dag vill jag, ni skall vara förtrogen med mina innersta tankar. Doa Torribio smålog öfverlycklig; i detta ögonblick leddes hästarne fram. Donna Hermosa begagnade tillfället, medan Torribio utbytte några ord med indianen, till att hviska i Maänuela3 öra: