Uian att yttra ett ord vidare, vände han om och begaf sig i stark traf tillbaka till lägret. Den gamla frun var ensam med sin häst i den mörka natten. Hon blef dock icke rädd, utan såg sig om för att känna igen, hvär hon var. Derpå satte hon hästen i gång och red beslutsamt framåt i riktning mot byn, som lik en mörk massa syntes på föga afstånd. Knappt hade hon tillryggalagt några famnar, förrän en kraftig hand fattade i betslet på hästen; en pistol riktades mot hennes bröst, och en sträf röst sade sakta på spanska: — Ver da! — Vän! svarade hon, med möda återhållande ett utrop af fasa. — Min mor! återtog rösten med ett uttryck af den lifligaste glädje. — Estevan, min älskade son! utropade hon och sjönk i armarne på sonen, som tryckte henne hårdt mot sitt bröst. . — Hvarifrån kommer du då? återtog han efter en stund. — Från Rödskinnens läger. — Redan? utbrast han förvånad. — Ja, fröken har skickat mig till dig. — Och hvem var det som föijde med dig, lilla mamma? — Don Torribio sjelf. — Förbannelse! mumlade öfverfogden. Jag har låtit honom undkomma mig, fast jag hade honom inom skotthåll... Men inte stanna vi här. Kom med mig, och då du blifvit bragt i säkerhet, skall du berätta, hvad vår fröken gifvit dig i uppdrag att säga mig. (Forta.)