Dagens Nyheter – 29 juli 1865, sida 1

unge manyon och reste sig basugt upp. Ack, om jag hade vetat det! — Lugna er; det onda pi gjort har jag I Yedergällt med godt. Jag har lagat, att don Fernaudo blifvit befriad ur Pablitos våld, och han är nu på godset las Norias, hvarifrån han inom kort ämnar resa utomiands. Min far, som icke kan neka mig någonting, då jag ber honom riktigt varmt derom, har tillåtit mig att uppsöka den jag håller af. Och hon kastade på den unge mannen en blick, hvari den mest lågande kärlek afspeglade sig. Don Torribio blef helt brydd; en mängd stridiga känslor vaknoade inom honom; han vågade icke tro på den unga flickans ord. En förfärlig tanke qvalde hans själ: måhända drifver hon med mig. — Åh! sade han; ni älskar mig ännu? — Är iote min härvaro ett tillräckligt talande bevis derfå? svarade hon. Hvarföre skulle jag eljest ba kommit hit? Det var väl ingen som tvingade mig att uppsöka er heller, om jag i sjelf velat återse er. Don Torribio blef öfvertygad af dessa ord. — Det är sannt, ropade han och föll på knä; förlåt mig, min fröken! jag är tokig, jag vet inte hvad jag säger. Ol! det är förmycken lycka! i Ett triumferande leende ifverfor den ungå flickans anpsigte. — Om jag inte älskade er, sade hon, kunde jag ju gifta mig med don Fernando, när ban nu i alla fall bor hemma på min fars gods, — Ja, ja, ni har rätt, hundra, tusen gån