Dagens Nyheter – 28 juli 1865, sida 3

fö PE OO SUF PBKRON EP UTTRt Pads I trullerande poliskonstapel; men för dem som då söka och hafva rätt att njuta hvila är bullret så förskräckligt, att all sömn försvinner och öronhinnorna äro lärdiga att sönderspringa. . Om biskop Thomanders ynglingatid berättas: Dagens tidningar äro uppfyllda med långa beskrifningar öfver Tho. manders lefnad, och hans litterära Verksamhet uppräknas, från de störta till de minsta spåren deraf. Jag har dock ej någonstädes sett, att man påmint sig Thomanders tidning Ge fion, hvilken han utgaf i Callidus juventa, Consule Planco —, d. v. s. under biskop Faxes bekanta regemente i Lunds stift, och då Thomanders qvickhet gnistrade i hela ungdomens glöd. Denna tidning, hvars andre redaktör var den snillrike, alltför tidigt bortgångne Nils Otto Ahnfelt, väckte den största uppmärksamhet, och sällan torde man i tryck ha sett ett mera bitande gvickt, men på samma gång hänsynslöst gyckel med det högsta i samhället och dess representanter, än hvad man läste i Gefiou. Till Kongl. Maj:ts öfverhofstallmästare och stalldrängar, kammarherrar och kammarjungfrur, landshöfdingar och kronobetjenter, biskopar och konsistoriinotarier, generalspersoner an styckjunkare, professorer och pedeller, f. I d. stadsfiskaler, rektorer och huspredikanter, olyckliga älskare och bränvinsminuterare, parlörer, hårfrisörer och trumpetare, med ett ord: till alla, som nitälska för mensklighetens vil och en sann upplysning vände sig Gefions red., iofvande råd och undervisningar i den svåra regeringskonsten, hvilka skulle komma att hufvudsakligen röra utgången af inträffande krig och uppror, ministrars och erkebiskopars tillsättande, finansernas reglering, koustitutioners och uniformers förfärdigande, veten skapernas och hästafvelns förkofran, aktrisers och sångerskors anställande samt andre höge och riksgagnelige ärender, — Biskop Faxe med biskopinna och gunstlingar samt de akademiska gubbarne i Lund voro skott-taflor för de skarpaste pilarne, men hvarhelst för öfrigt i Skåne någon dumhet begicks eller någon orättvisa föröfvades, stod genast Gefion färdig att gissla den förra och blotta den senare. Att en dylik offentlig verksamhet skulle mötas med hat och frenesi, var naturligt. En af Lunds professorer förklarade i ett större sällskap, att han heldre ville gå arm i arm med ortens hudafdragare, än offentligen visa sig 1 Gefions-redaktörens sällskap. Det var vid samma tid, en annan akademisk lärare för prof. B—us yppade sina farhågor, att Thomander ville uppväcka revolution i Sverge, för att blifva — kung, men lugnades af B:s kraftiga försäkran: Då skall här, ta mig t— dj—, ingen bössa finnas i landet; den första, jag träffar, skall jag nyttja mot honom. Stormen nådde sin höjd, då i :Gefion föreslogs, att af de ungefar 19,999 barn, som årligen födas i konungariket Sverge, endast 4 skulle till pålägg bibehållas och deraf blott 1 mankön, hvilket fulikomligt motsvarar det antal af kalfvar, får, grisar och öfrig ladugårdsafvel, hvaråt lifvets förmon förunnas. De återstående 13,333 borde vid 1 års ålder till afsalu utbjudas åt personer af börd och förmögenhet, som äro infödde svenske män och Qvinnor, börandes moder tillförbindas att låta barn ymnigt dägga under den sista månaden af lefnadsåret, att de kunna med anständighet företeg på ett godt bord. Tidningen medgaf, att detta födoämne fölle sig något dyrt, men coasumtionen vore också hufvudsakligen beräknad på rikets större possesgionater, hvilka, efter det de redan uppätit de flesta af föräldrarne, tycktes äfven på barnea hafva de giltigaste anspråk. Hela förslaget var, såsom man kan se, en den grymmaste ironi, men togs för fullt allvar af en mängd enfaldiga personer, hvilka styrktes i sin tro på Thomanders kannibalism af alla dennes öppna och hemliga fiender. En viss skamflathet uppstod emellertid, då Gefion upplyste: att förslaget eudast var on lokaliserad öfversättning af en af Swifts erkändt bästa ironier, och genom hvilken den utmärkte engelske författaren verkat till förbättring af fattigvården i Irland. Det var lätt att utgjuta vredens skålar öfver docenten Thomander, men det var just ej lika lätt att göra det öfver en klassisk författare. Saken glömdes så småningom, och Gefion: uppbörde, då redaktörerna drogos åt andra verksamhetsområden. Thomander kunde väl emellertid då ej ana, att han ett par och tjugo år derefter skulle såsom biskop residera i en stad, hvara akademiska fäder i honom sett sitt värsta rig RA a