Dagens Nyheter – 28 juli 1865, sida 2

De två unga betraktade hvarandra noga. Donna Hermosa funderade på, huru hon skulle framställa sitt ärende; don Torribio trågade sig sjelf, hvad som kunnat förmå den unga flickan att besöka honom midti rödskinnens läger. Det var han, som först tog till orda. — Är det för att träffa mig, som ni kommit hit? sade han. — Hvem eljest? — Ni får vara god och ursäkta min näsvisa fråga, återtog han, men ert upptridande här förefaller mig till den grad märkvärdigt, att jag, ehuru jag ser och hör er, knappt vågar tro på verkligheten af en så stor lycka. Jag vet icke om jag är försänkt i en ljuf dröm, eller om jag är vaken. — Åh! svarade donna Hermosa, ni kan vara fullt öfvertygad om, att jag är lifs lefvande här. Ifall ni tror, att jag är en trollqvinna, som kan förvilla synen på er, skall jag snart öfvertyga er om ert misstag. — Min fröken, ni är och förblir alltid lika förtrollande, inföll don Torribio med ett småleende. — Ni kan aldrig vänja er af med att smickra. Den som uti denna affir spelat en trollkars roll är den stackars Estevan; han visste att jag nödvändigt ville träffa er, och har upplyst mig om er vistelseort. För att kunna ha reda på att ni fanns här måste man verkligen ha en viss spådomsförmåga. Kom derför ihåg Estevan, när ni nästa gång utnämner en amantzin. — Jag skall ej glömma bort honom, sade den unge mannen, hvilkens panna hastigt mulI