Dagens Nyheter – 28 juli 1865, sida 2

— Ja; de ha nu väntat der ungefär eu timme. Don Torribio tog fram några guldmynt och räckte dem åt spåmannen. — Jag tackar min broder för hvad han gjort, sade han; han har handlat till min be1åtenhet. Spåmannen bugade sig och grinade som en apa. Den unge mannen skyndade in i tältet; han kunde icke återhålla ett utrop af glädje och öfverraskning, då han blef varse donna Hermosa. Denna smålog. — Hvad kan det här betyda, sade han för sig sjelf. Och han gjorde en artig bugning för den unga flickan. Donna Hermosa kunde icke låta bli att beundra den unge mannen. Den rika uniformen förhöjde hans naturliga skönhet; den klädde honom ypperligt, och han såg så ståtlig ut i den. — Med hvilket namn skull jag tilltala er, min herre? sade hon, i det hon gaf honom tecken att slå sig ned bredvid sig. — Ni får kalla mig, hur ni behagar, min fröken, svarade han vördnadsfullt ; om ni talar till spanioren, så kalla mig don Torribio; är det återigen till indianen ni har något att säga, så får jag upplya om att rödskinnen känna mig under namn af den förbannade, tillade han i dyster ton. — Hvarföre ett så ruskigt namn? sade hon. Under en stund yttrades icke ett ord.