Dagens Nyheter – 27 juli 1865, sida 3

lugnt framåtskridande. I Petersburg och London penningebrist. En skärgårdsfärd. Det är på en infärd i Stockholms norra skärgård jag bjuder. Derute vid yttersta gränsen mot Ålands haf står Söderarms fyr och blickar mot öster, helsande seglaren välkommen med sitt högburna hufvud. Vi lemna fyren bakom oss och göra vår entre mellan de gråa klippkulisserna, styrande kosan mot den mörka fonden, hvars konturer blifva allt tydligare. Först sända enbuskar och granar sina välkomsthelsningar till oss, vaggade af den friska brisen från hafvet, och hinner man väl tre å fyra mil in mellan öarna, så börjar alens och björkens mildare grönska att gifva en mera leende färg åt stränderna. Der till venster ligger Köpmanholmen med sina rödmålade, väl underhålla lotskojor. I stugan med den hvitmålade utbyggda verandan bor lotsåldermannen, som har uppsigt öfver denna lilla koloni af lyckliga menniskor. Gentöfver på högra stranden ha vi Furusund, den natursköna, men i år föga besökta badorten. De täcka sommarvillorna stå öde och tomma, som vi hört: en följd af att egaren till Furusund litat för mycket på ställets lockelser då han satte så högt pris på sina lokaler. Här vid Furusund kunna vi stanna några minuter medan ångbåten lägger till vid tullbryggan. Folk finns här ändå, fastän antalet smält samman betydligt sedan ett par år. Nere på bron och planen derinvid får man se en profkarta af de badbesökande, ty ånghvisslans ljud piper dem samman nere vid bron när ångbåten nalkas. Arm i arm vandra de sköna och fläkta med sina för-allafaller f), kastande medlidsamma blickar på de stackars passagerarne, som äro dömda att återvända till hufvudstadens qvalm och damm. Der står en tjock herre i ljus sommarrock och hamptygsbyxor, han torkar med sin gula silkesnäsduk svetten från gitt skinande anlete; det är bestämdt någon embetsman som har tjenstledighet för att sköta sin helsa. Stackars karl, han måtte vara bra sjuk om man får dömma af hans purpurglänsande kinder, det sjelfbelåtna leendet och den lilla trinda magen. — Ta in landgången! ropar kaptenen. Aj! för tusan, den sjuka embetsmannen hade så när varit orsaken att jag och läsaren fått stanna på Furusund en dag, men tack vare kaptens basröst, så äro vi nu åter ombord och på väg igen. Efter fem qvarts resa anlöpa vi Östanå. Det ståtliga herresätet skymtar fram mellan träden i den lummiga parken, stränderna prydas ända ned till vattenbrynet at saftiga löfträd, och der träden sluta tar den svajande vassen vid. Jag kunde icke tillbakahålla en känsla af afund mot den lyckliga egaren till allt detta goda, och, för att åtminstone få något med, så köpte jag mig en skäppa smultron af en bland de på bron stående bärförsäljerskorna, hvilka alltid vid ångbåtarnes ankomst infinna sig, för att med sina aptitliga bärförråder fresta passagerarne. En skäppa bär, innehållande ett halfstop, — 25 kubiktum ville jag säga, kostade 12 öre. O, J källarmästare i staden Stockholm! 50 öre för en portion smultron, en portion som inte innehåller mer än två eller tre kubiktnm. Kunnen J ansvara för det engång när det gäller? Ångbåten är åter i gång; mellan Östanå och Waxholm är det fattigt på egendomar (synliga byggnader nemligen); men hafva vi väl kommit förbi det ointagliga Waxholms gråa murar och gapande kanoner, så blir rikedomen på befolkade stränder så mycket större. Ångbåten passerar Waxholms stad utan att stoppa, hvarför vi endast med kikaren hinna göra en liten titt på den goda staden och Jess soliga bergbackar, der en del af Stockholms innevånare ligga och gassa sig öfver sommaren. — Der är ju så soligt och stadslikt, sade jag en gång åt en person, som bedyrade att Waxholm var det bästa sommarnöje som fanns. — Far dit ska ni få ge att ni blir af min tanke, svarade Waxholmgsbeundraren; och bland skäl som han anförde för sitt lof och pris var, att i Waxholm får man så goda vänner, och så goda toddar sen! Der till höger, sväfvande i skyn, ligger baron Bogislaus von Lantinghausen von Höpkens slott Bogesund. Vid anblicken deraf tror man sig förflyttad till medeltiden, ty herr baronen har börjat befästa sin egendom (månne en följd af de för adeln bistra tiderna?) ge