Dagens Nyheter – 27 juli 1865, sida 2

Han gick fram till krigarne, som stodo på vakt vid porten, och utvalde bland dessa tjugu ryttare, hvilka genast gjorde sig i ordning att följa med. — Nu, om ni så önskar, guvernör, rida vi. — Framåt då! svarade denne och sporrade sin häst. Porten öppnades och den lilla truppen satte sig i rörelse. Don Jose Kalbris och don Torribio Quiroga redo några steg framför de andra. Allt gick bra omkring en timma. Don Torribio språkade och var mycket qvick; aldrig förr hade han bemödat sig så mycket att behaga don Jose. Men allteftersom tiden framskred, började denne känna sig alltmera orolig, utan att kunna förklara orsaken dertill. De hade emellertid, som sagdt, ridit inemot en timma. — Förlåt, öfverste, sade då guvernören, i det han plötsligt höll inne sin häst, men tycker inte ni såsom jag att det är besynnerligt, att vi inte ännu träffat på hjelptruppen. — Nej icke alls, min herre, svarade don Torribio; kanske har inte kaptenen, som anför den, vågat fortsätta marschen så här nattetid på okända vägar, förrän jag kommer tillbaka. — Det är möjligt, sade guvernören efter en stund. — Jag anser det sannolikt, återtog don Torribio; och i sådan händelse måste vi tillryggalägga ännu en mil, innan vi kunna träffa dem. — Låtom oss fortsätta då! De satte sig åter i gång; men nu samta