Dagens Nyheter – 26 juli 1865, sida 3

Hon tog donna Hermosa, som ännu knappt hunnit hemta sig från sin förskräekelse, under armen och började gå framåt. Indianerna tvekade ett ögonblick; de visste icke om de skulle låta dem fritt passera. Manuela sträckte fram handen och gjorde en befallande åtbörd; då blefvo vildarne rädda och sprungo åt höger och venster, — Jag tror nästan, jag dör, mumlade donna Hermosa. i — Mod! sade Mannela med låg röst; vi äro räddade nu. — Åhå! hördes en skämtsam röst gäga; hvad är det, som försiggår här? och en ärl ställde sig midt framför de båda qvinnornh och mönstrade dem från topp tl tå. Manuela spratt till; hon började misåtrösta, då hon såg sitt knep misslyckadt. Dock ville den modiga gqvinnan göra ännu ett förgök innan hön gaf alit förloradt. : — Wacondah älskar indianerna, sade hon, det är han, som skickat mig till deras spåman. — Ah! svarade spåmanen i spcöfull ton; hvad kan han vilja mig? — Ingen annan än du får höra det -— Jaså, sade trollkarlen, i det han gick fram till den gamla damen, lade sin hand på. hennes axel samt fixerade henne skarpt ; hvad har du för bevis på, att du är sänd af den allsvåldige anden? —— Vill du rädda mig? sade donna Manuela plötsligt med låg röst. (Fortey :