Dagens Nyheter – 26 juli 1865, sida 2

(an isas af fasa vid tanken på den ohyggliga drama, hvari de ämnade spela hutvudrollerna. Besynnerligt! Det var Manuela som törst lugnade sig och intalade Hermosa mod. — Min fröken, sade hon, om ni följer mina råd, hoppas jag, vi skola kunna öfvervinna de många faror, som hota 038. — Tala, svarade Hermosa, jag hör dig, kära amma. — Vi måste lerna våra kappor här; ty de dölja våra kläder och skola genast göra oss igonkända för att vara hvita. Medan hon sade detta, tog hon uf sig sia kappa och kastade deu ett godt stycke ifrån gig. Donna Hermosa gjorde utan tvekan sammaledes. — Och nu, återtog Manuela, gå tätt bredvid mig; hvad än må hända visa ingen fruktan och framförallt säg icke ett enda ord, ty då vore vi ohjelpligt förlorade. i — Godt, svarade den unga flickan, — Vi äro, fortsatte amman, två indianskor, som har gjort ett löfte åt Wacoidah, för att utverka deras sårade faders räddning. Ni har väl förstått mig? Framförallt glöm icka att tiga som muren! — Framåt! må Gud stå oss bi! — Ja, Gad hjelpe oss, gvarade Manuela och gjorde andäktigt korstecknet. De satte sig åter i gång. Fem minuter sednare vVoro de inne i lägret. Indianerna, som voro förtjusta öfver den framgång, hvarmed de fört kriget mot mexikanarne, öfverlemnade sig åt den lifligaste glädje.