Dagens Nyheter – 26 juli 1865, sida 2

Donva Manueia omfamnade honom ännu : en gång, derpå kallade hon hela sin själsstyrka till hjelp och slet sig lös ur sin sons armar, som förgäfves sökte hålla henne qvar, samt sprang etter douna Hermosa; snart hade hon hunnit upp henne. Öfverfogden följde dem oroligt med ögonen, till dess att de alldeles försvunnit i mörkret. Då utstötte han en djup suck och begat sig med snabba steg tillbaka till byn, allt under det han mumlade med låg röst: — Bara jag kommer i tid, så att han inte hunnit presentera sig ännu för don Jose Kalbris. Just när don HEstevan anlände till fästningen, kommo guvernören och don Torribio Quiroga ut ur densamma; men mexikanaren var sä försjunken i sina tankar, att han icke märkte dem, fastän de passerade förbi honom på knappt två stegs afstånd. Denna slump hade en stor olycka till följd. När de båda qvinnorna blifvit ensamma med hvarandra, gingo de en stund framåt utan att säga ott ord, vägledda af eldarne, som lyste på föga afstånd. Efter en stund stannade de för att hemta andan; begges hjertan klappade, såsom ville de spränga deras bröst. Nu, när endast några få steg skiljde dem från indianernas tält, började de inge allt det ätventyrliga och oförsigtiga i sitt företag, och så fast deras boslut än var, kände de stackars qvinnorna modet svika sig och sina hjer