Dagens Nyheter – 26 juli 1865, sida 2

er vandring. kunde jag derigenom möjligen bringa olycka öfver er; jag stannar dertöre här. För öfrigt har ni endast några steg fram till målet för — Tack, och farväl så länge, Estevan! sade den unga tlickan, i det hon räckte honom handen. Don Estevan qvarhöll hennes hand isiu, — Min fröken, sade han med allvarlig röst, ännu ett ord. — Tala, min vin! — Vid allt hvad ni håller kärt här i verlden besvär jag er, ötvergif denna olyckliga plau; tro mig, som har större erfarenhet än ni, ännu är det tid; återvänd till godset Cormillo! ni vet icke hvilka faror som hota er. — Estevan, svarade den unga flickan beslutsamt, hvilka dessa faror än må vara, trotsar jag dem. Ingenting kan ändra mitt baslut! Alltså, farväl min vän! — Farväl! mumlade denne, djupt nedslagen. Donna Hermosa vände sig om och gick med lugna och sikra steg åt lägret till; donna Manuela tvekade ett ögonblick, om hon skulle följa hennc, och helt plötsligt kastade hon sig I sin sons armar. Ack! ropade denne, öfverväldigad af själsrörelse, stanna qvar hos mig, min mor; jag bönfaller er derom! — Hvad! svarade den gamla qvinnan med värdighet och pekade på donna Hermosa, skall jag då låta detta barn ensam gå döden till mötes ? Estevan svarade icke.