Dagens Nyheter – 26 juli 1865, sida 1

Öfvertogden spratt ofrivilligt till. —Vanära och död vänta er der, sade han med doft röst. — Nej, genmälde hon beslutsamt; hämden väntar mig? : — Vill ni verkligen dit? — Jag vill och jag skall dit. — Valan då, sade, han, jag lyder er. Skynda hem och kläd er; jag skull sjelf ledsaga er till rödskinnens läger. De tre personerna vävde om till don Pedros hus i San Lucar, der de för tillfället bodde. Det var ou natt. Gatorna voro alldeles folktomma; en dödstystoad herrskade i byn, som ännu svagt belystes af det hemska skenvct, från det gamla presidiet, som två dagar förut blifvit antändt af indianerna och ännu icke fulikomligt nedbrunnit. När de kommit hem till det hus, som ogdes af don Pedro, och stannat på gården, gjorde don Estevan ännu ett försök att afråda den unga flickan ifrån hennes föresats: — Tänk på hvad ni ämnar göra, min fröken, sade han; hvad tjenar det till att himnas? Den ni älskar är ju nu i sikerhet. — Ja, men han har varit vära att bli dödad; hvad som misslyckats den första gåugen, kan lyckas den andra, Don Toriibiohar sårat min svagaste sida, mitt beslut ir fattadt, han skall (få orfara alt äfven eo qvinna kan hämnas. — Är ert beslut oryggligt? — Ja, svarade hon i fast ton. — Laga er då i ordning, min fröken, jag väntar er här,