Dagens Nyheter – 24 juli 1865, sida 2

— Tala, jag tror mig redan förstå er Don Fernandos sår äro: visserligen 3 talrika, men intet af dem är egentligen fariigt. Det är blodförlusten och den häftighet hvarmed han blifvit transporterad hit, som förorsakat bans skendöd. Jag tror dot icke skall åröja länge, förrän han blir temligen kry igen. — Nöå, hvad vill ni, jag skall göra? — För det första, får han inte sc mig. — Dot blir lätt att förekomma. — Han får icke holler känna igen er. -— Hur! se, det var qvistigare. Han känner mig mycket väl. -— Ja men, det är alldeles nödvändigt. — Jag skall försöka ställa så till, att han inte får se hur jig ser ut. — Och nu skall jag säga er, hvad ni skall göra med honom. — Jag är bara öra. — Jag måste lemna er på ögonblicket, min närvaro är nödvändig på annat håll. Ni skall straxt låta föra don Fernando till presidiet, utan alt han gjolf anar hvem ni är. — Hvad säger oi? Til presidiet! ropade Pablito öfverraskad. — Ja, det är det säkraste slätlet, sade höfdingen, i dot hån tog fram elt pupper som var klippt 1 egen fason; pi skall föra honom hem till mig. Han får inte under någon förevändning komma ut ur huset och framförallt mäste hun bållas i okunnighet om, att han är 1 presidict. — Är deita allt? — Ja, men glöm inte, att ni är den, som ansvarar mig för bonom!