Dagens Nyheter – 24 juli 1865, sida 2

I öppningen af det sår, den indiruske höfdingens knif åstadkommit, blef man snart varse en svart punkt, som efterhand tillvexte och slutligen bildade en mörk droppa, som långsamt rann ned utefter armen; straxt derefter trädde en ny droppa i dagen, i sin tur efiertfö:jd af en tredje o. 8 v. Det sålunda framsipprande Llodet bief småninzom allt ljusare och tuunare, och till sist spruiade en klar och röd stråle ut ur såret. Tigerkatten kunde icke åtorhålla ett triumfrop; don Fernando var räddad. Också dröjde det icke länge förrän den unge mannen gjorde en nästan omärklig rörelse och utstötte en djup suck. Inodianhöfdingen steg upp, sedan han förbundit dou Fernandos arm, gaf Pablito tecken att följa sig till ett annat rum i hyddan och bad don Torribio stanna en stund der han var. Ehuru Tigerkatten såg att Pablito hade en fråga på läpparne, gaf han honom icke tid att framställa denna, utan tog sjelf till orda med cn viss feberaktig otålighet, som vittnade om hans inre oro, — Som ni ser, kommer han sig, sade han. — Ja, det är ju ni sjelf, som velat det, inföll Pablito, i högsta oxrad förvånad. — Ja, jag har velat det, återtog höfdingen, och jag tackar Gud, som hört min bön och besparat mig ansvaret för ett nesligt brott. — Om ni sjelf är nöjd, så är allt bra. — Men nu en annan sak. Kom ihåg att don Torribio skall föras bakom ljuset! För honom och för hela verlden måste don Fernando dö