Dagens Nyheter – 22 juli 1865, sida 2

Ch min herre, att jag ryckt masken at en bland de banditer, som öfverföllo oss, och att jag kännt igen honom. — Jag förstår er inte, svarade don Torribio. — Ah! ni förstår mig icke! Jag var beredd på, att ni skulle svara så. Kanske vet ni inte ens namnet på den person, som var i mitt sällskap, och som de der bofvarne anföllo med ett så förfärligt raseri? — Nej, jag är fullkomligt okunuig derom, min herre, återtog don Torribio, fortfarande lika kall och orörlig. — Åh! det blir allt bättre och bättre! Nå, så vet då, att det var don Fernando Carvil, sade han och såg på honom med ett ironiskt leende. — Hvad säger ni? Don Fernando Carril dödad! ropade den unge mannen, högeligen förvånad. j Don Estevan gjorde en åtbörd af förakt. — Jag har ännu vågot ati säga er, tillaåe han i hotande ton; om don Fernando icke inom tjugufyra timmar blir förd hit till godset, så yppar jag för don Pedro och hans dotter namnet på hans mördare. Ni har väl förstått mig, eller hur? Och öfverviiidigad af emärtan sjönk han äter sanslös ned på soffan Don Torribio gvarstod en stund tillinletgjord af hvad han hört; men snart återfick han sin själsnärvaro, skyndade ut ur rummet, kastade sig uppisadeln och red sin väg i sporrsträck, allt under det han i vredesmod mumlade mellan tänderna: Tigerkatten hade rätt. Det är bäst att jag beger mig till Frayle. (Foris.)