Dagens Nyheter – 22 juli 1865, sida 2

nu ögonen och blef varse don Torribio. En rodnad öfverfor hastigt hans ansigte. — Min mor, sade han med svag stämma, och ni, don Pedro, varen så goda och lemnen mig ensam en stund med dender herrn; jag har några ord att säga honom mellan fyra ögon. — Mig? frågade don Torribio högdraget. — Just er, don Torribio Quiroga, återtog den sårade, hvilkens röst tilltagit i styrka under inflytelsen af de häftiga känslor, som rörde sig inom honom. — Du är mycket svag, min son, sade Manucla; ett samtal skall säkerligen kosta på dig alltför mycket. Kanske är det klokare, att ni dröjer till en annan dag, med hvad ni har att säga don Torribio, inföll godsegaren. — Nej, återtog don Estevan i bestämd ton; jag vill tala med honom i dag, nu på ögonblicket. — Gör som pni vill, envise, svarade don Pedro; vi gå väl in i rummet här bredvid, så att vi kunna skynda till er hjelp, ifall det behöfs. Kom nu, Manuela! De gingo ut. Don Estevan hade ögonen fästade på dörren, ända till dess att den blifvit riktigt stängd; derpå vände han sig mot don Torribio, som stod orörlig midt uti rummet. — Kom närmare, min herre, sade han, så att ni bättre kan höra hvad jag har att säga er. var god och skynda; ty jag har brådtom. — Nåväl! Jag vill bara tala om för er, — Jag hör er tillräckligt väl, min herre; j