Dagens Nyheter – 22 juli 1865, sida 2

är illa valdt; man talar ej om affärer, när indianerna stå utanför ens portar, förhärja ens egor och bränna ens hus. — Det är sannt, min herre, jag erkänner riktigheten af er anmärkning. Olyckligtvis är mitt ärende denna gång så angeläget att, om det tillåtes mig att vara envis ... — Det tjenar ingenting till, inföll godsegaren något sträft; jag har redan haft äran säga er, att min dotter ej kan ha det nöjet att mottoga er. — Jag ber er då om ursäkt, derför att jag fallit er besvärlig; kanske kommer jag lägligare en annan dag. — Ja, kom hit en annan dag, då vi blifvit af med de här fördömda hedningarna och icke behöfva vara rädda för att när sora belst bli öfverrumplade och mördade. — Och nu, fortsatte den unge manner med illia återhållen yrede, eftersom jag märker att ni, förmodligen af distraktion ej ens tänkt på att bjuda mig sitta ned, återstår mig endast att önska er vilgång och säga adjö. Godsegaren låtsades icke märka det vresiga i toven, hvarmed der unge mannen uttalade dessa ord. — Adjö då, don Torribio, sade han, lycklig resa! Framförallt var försigtig; stråtröfvare fionas till i mängd på landsvägarne, och jag skulle bli förtviflad, om någon olycka hände er. — Jag skall följa ert råd, för hvilket jag tackar er af allt hjerta, svarade don Torribio och vände sig om för att gå. Don Estevan, hvilken, såsom vi förut sagt, låg försänkt i slummer, öppnade just