Dagens Nyheter – 22 juli 1865, sida 1

j-att göra något försök deremot, vare sig nu detta skett af någon beräkning, eller helt enkelt derföre att de ansågo ett anfall på godset icke tjena till någonting. Då don Torribio anlände dit, fann han det i fullkomligt försvarstillstånd; portarne voro stängda och omsorgsfullt tillbommade, och ofvanpå murarne såg man de många försvararnes bajonetter blänka i solskenet. De soldater, som höllo vakt vid ingången, läto don Torribio inträda, sedan de likväl först frågat efter hans namn och känt igen honom. En betjent förde den unge mannen in i salongen. Tre personer befunno sig i denna, nemligen don Pedro de Luna, donna Manuela och don Estevan Diaz, som låg utsträckt blek och blodig på en hvilsoffa och tycktes sofva. Hans mor satt bredvid och vakade öfver hans sömn med denna ömma oro, som endast finnes hos mödrar. Den unge mannen gick några steg framåt med besvärad min, men stannade tveksam, när han fann att ingen tycktes bli honom varge. Ändtligen lyftade don Pedro upp ögonen och såg på honom helt kallt, — Åh! är det ni, min frände? sade han. Hvilken slump har fört er hit i dag? Don Torribio blef helt förvånad och nästan förvirrad vid detta mottagande, som han varit långt ifrån att vänta sig; han insåg att en storm förestod, men svarade temligen lugnt: — Det lifliga intresse jag hyser för er familj skulle, i brist på andra bevekelsegrunder ensamt ha förmått mig att under närvarande förhållanden skynda hit. — Jag tackar er, min frände, för detta