Dagens Nyheter – 22 juli 1865, sida 1

en axelryckning ; derpå sporrade han sin häst och red sin väg, utan att säga ett ord vidare åt den unge mannen. Som vi minnas, hade spåmannen intrigerat mot Tigerkatten bland rödkinnen och till och med lyckats förmå en stor del af dem att affalla ifrån honom; men den gamie höfdingen hade icke väl hunnit tillbaka från sitt möte med Stenhjertat, förrän hela hans fordna inflytande åter gjorde sig gällande. Indianerna voro vana sedan många år tillbaka att lyda honom, de hade kännt sig lyckliga under hans spira, och deras plundringståg på de hvitas område hade alltid burit rikliga frukter, då han ledt deras operationer. Tigerkatten hade icke sjelf behöft afstraffa spåmannen, Zopiloten hade åtagit sig det besväret. Den svekfulle trollkarlen hade blifvit hängd till varnagel för alla andra, som möjligen hyste böjelse för att följa hans exempel. Emellertid hade Tigerkatten blifvit ännu mera populär än förut; och som han var en klok man, hade han velat begagna sig utaf den allmänna hänförelsen, innan den afsvalnade. Ehuru han ännu icke hade allt i ordning, och Stenhjertats affall gjorde honom bekymrad för utgången af företaget, hade han dock ansett sig icke böra längre uppskjuta den expedition, han i åratal påtänkt, isynnerhet som han hade stora förhoppningar på att få don Torribio till bundsförvandt, hvilkens höga samhällsställning och anseende kunde bli honom till oberäknelig nytta. Han hade samlat ihop alla vapenföra indianer, som stodo under hans kommando, och med dem öfvergått