Något nytt i Göteborg. Den 18 juli. — Hon är kommen? — Hvem? — JIHon .. . vet jag. — Juså, hon! Har du sett henoe? — Ja. — Nå? ov. — Förtjusande, litet mager kanske, men blondin . . . — Ah, jag är redan fast, jag är galen i blondiner! — Öch sadana ögon sedan! — Ögon, säger du? Blå? — Jag vet icke . . . De äro blåa, oller gråa, eller blågråa, eller gråblåa. Ja, sannerligen jag vet, hvilken färg. Men, du, de hade ett uttryck, ett barnsligt godt, ett forskande, nyfiket, ja, hvad vet jag? . . . Och sådana tänder! — Ah, mon frere, dun dentiste de Paris, peutåtre! — Nej, äkta gedigna svenska eller rättare småländska eltenbenständer. — Åh, det är makalöst . . . Jag måste se henne!