Möjoren gick sin väg med langsammu steg, likasom han kommit; under hela samvaron med rödskionen hade han icke en enda gång förlorat fattoaingen eller förrådt någon fruktan. Öfversten afvaktade otåligt hans återkomst. Han hade tyckt, att samtalet drog allt för långt ut på tiden, och derföre blifvit orolig. Också höll har känonerria i beredskap, för att Häronas, ifall hans ombid blifvit på uägot sätt förolämpadt. Så snart majoren kom tillbaka, skyndade han emot hotom. -— Nå väl? frågade han med feberaktig otålighet. — — De söka endast vinna tid, för att spela oss hågot fördönidt spratt. — Hvad fordra de? Tala! säg! — Åh! ni må tro, de ha inte små preteätioner; och det-tycka de nog också sjeltva; ty det vari en nästan gäckande ton de framställde dem. De påstå, att den der höfdingen, som för två hundra år sedan öfverlät detta område åt spaniorerna, inte hade rättighet att sälja jorden. Derföre fordra de vu; att vi packa oss härifrån inom fjugufyra timmar; eijest.-.. ja, ni känner till deras vanliga hoteiser. Ab, det var sanrct, tillade majoren med ett ironiskt leende, jag glömde säga r, öfverste; att de förklara sig villiga att återge all, hvad den der höfdingen emottog i betalning för jorden. Detta är ungefäriigen hyad man bad mig säga er. Öfversten gjorde en axelryckning. — De der hedningarne äro splitter galna, sade han; eller kanske CO bara vilja invagga